Det här har verkligen varit en fullbokad helg! Igår var det massor som stod på mitt schema. Jag skulle in till Askersund för att hälsa på farfar, men innan dess ville jag att hundarna skulle fått sig en rejäl skogssväng. Funderade ett bra tag på vart jag ville gå innan jag kom fram till att det fick bli i mina gamla hemtrakter, en fin slinga som ligger mellan Åmmeberg och Hammar. Där har jag alltid hundarna lösa då jag aldrig stött på en människa i den skogen. Dock fick det bli lite ändringar med det denna gång den sista kilometern (slingan är på 4 eller 7 km, jag gick den korta svängen) då något skrämde livet ur Teddy och fick Jaffa att var borta ca 5 minuter... Vet inte vad det var som skrämde Teddy så, för det började med att hundarna försvann efter en kurva. När jag kom förbi kurvan såg jag inte skymten av hundarna och sen hörde jag Teddy skälla långt, långt bort till höger om mig (stigen fortsatte rakt fram och Teddy är inte den som brukar ge sig av stigen, han ger sig ogärna ut mitt i terrängen). Sen tjöt han till (panikskrik lät det som) och efter det vart det dödstyst... Jag ropade och ropade men ingen av hundarna skällde eller kom tillbaka, så jag började springa åt det håll jag hört Teddy. Efter några minuter hittar jag honom, mitt ute i ingenstans, där han står och skakar som ett asplöv. Jag gick fram till honom, klappade lite på honom och frågade "var är Jaffa", varpå Teddy vänder på huvudet och börjar morra! Då kände jag att något inte riktigt var som det skulle, Teddy var skrämd av något! Jag kopplade Teddy och så började jag leta efter Jaffa. Tillslut kom hon också, flåsandes och glad. Så vad kan ha skrämt Teddy så, men gjort Jaffa så lycklig? Det får jag väl aldrig veta... Jag kopplade iaf Jaffa också och så gick vi ganska så snabbt den sista biten till bilen...
Vi åkte vidare till Askersund, där jag först stannade till på stan för att handla på systemet och köpa fika till farfar. Varsin liten tårtbit köpte jag med mig från ett cafe. Jag har inte varit hos farfar på jättelänge (ca 2 år), men för ett par veckor sen ringde min pappa och sa att farfar var riktigt dålig och att personalen på hemmet gissade på att slutet var väldigt nära. Men så på ett par dagar piggnade han faktiskt till och då kände jag att jag ville åka in, fastän alla sa att han antagligen inte skulle känna igen mig (minnet är lite si och så nu, farfar är trots allt 95 år). När jag kom till ålderdomshemmet förklarade jag för personalen vem jag var och de visade mig farfar som satt i sin rullstol i korridoren. Så smal han har blivit, jag kände inte igen honom! Jag förklarade tydligt vem jag var " hej farfar, det är Maria. Pelles dotter. Ditt barnbarn." Det tog bara några sekunder så lös hela ansiktet upp och han sträckte fram armarna för en kram! Då sa personlen att "jodå, han känner igen dig!". Farfar kramade mig, klappade mig på kinderna och började gråta, varpå jag också blev känslig och fällde några tårar. Lilla farfar... Personalen körde in farfar på hans rum, där vi fick sitta i lugn och ro och äta tårtbitarna jag köpt med mig. Farfar klappade hundarna och mig om varannat och fick fram några meningar då coh då. Det är synd om honom, han har väldigt ont i kroppen och var kall, så jag hämtade en filt och la över honom. Han sa upprepade gånger att hoppet var ute, det fanns inget kvar och att han hade ont... Det var så hemskt! =( Men mitt i allt elände så lös han upp och tittade på mig och sa "lilla Maria, du ska veta att jag älskar dig".... Då blev jag tårögd igen och sa "farfar, jag älskar dig också" varpå han med blev tårögd. Det var ett väldigt känslosamt besök men jag är så glad att jag var där, han fick en liten ljusglimt i vardagen. Han blev så lycklig av att ha mig där och även hundarna gjorde sitt till. Han sa att de var väldigt fina och han sa att jag var väldigt fin. Och så glad han blev när han såg min förlovningsring och jag förklarade att jag var förlovad och bodde med en underbar kille, då log han och klappade på förlovningsringen!
Framåt slutet av mitt besök märktes det att farfar blev trött, han somnade till om vartannat och pratade inte så mycket mer. Jag körde ut honom till lunchrummet (det var lunchdags när jag skulle gå) och satte honom vid ett bord. Kramade om honom och sa att jag skulle gå, men jag tror inte han uppfattade det, han var så trött. Personalen tackade mig för att jag kommit förbi, de tyckte det var så roligt att Åke fick besök.
Jag hoppas jag hinner ta mig dit åtminstone en gång till innan det är för sent för farfar, för det är värt varenda minut av att vara där när ett gammalt ansikte lyser upp så som hans gjorde när jag var där!
Innan jag åkte hem till Motala igen åkte jag förbi mamma för att hämta en tröja som Linus glömt där innan jul. Stannade bara några minuter då de skulle ner till stan, men ska ju dit snart igen när mamma fyller år.
Väl hemma slocknade jag som en gris i soffan och fick sova en hel halvtimme innan det var dags för nästa grej, Jimmy, Ywonne och Robin kom förbi, vi hade planerat en kväll med god mat och sprit! Det var en trevlig kväll, vi pratade, kolla på tv och spelade kort. Vid ett-halv två nån gång gick alla hem och Linus och jag satt uppe till halv fyra innan vi väl slocknade.
Idag har det inte varit fullt så mycket att göra. Jag vaknade inte förrän vid tio nån gång, då hade Linus varit uppe flera timmar redan, den morgontuppen! Han hade varit uppe på Östenssons och köpt frukost (bakfyllefrukost!) så det slängde jag glatt i mig. Sen satt jag en stund för att vakna till innan jag skulle ut med hundarna på långsväng. Precis när jag öppnade dörren för att gå ut med hundarna så kom det en stor, vit herdehund springandes rakt mot våran dörr. Jaffa blev livrädd, skällde och flög in i lägenheten igen. Jag var helt oförberedd, så jag skrek som en liten flicka och följde Jaffas råd och flög tillbaka in och drog med mig Teddy och slog igen dörren precis framför nosen på hunden! Gisses vad rädd jag blev! Inte för hunden i sig, det var mest det att jag var så oförberdd och blev så paff! Linus stod som ett frågetecken i vardagsrummet och jag sa att det var en stor hund därute. Jag öppnade dörren igen och hunden stod några meter bort och även hundens matte var där (några meter ifrån hunden, med en handduk runt håret, hon förklarde att hunden smitit när hennes son öppnade dörren och hon precis kommit ut från duschen). Hon bad om ursäkt, men jag sa att det inte var nån fara, jag hade bara blivit rädd eftersom jag var så oförberedd. Jag fick hjälpa henne med att fånga in hunden, för den sprang vidare upp mot nästa gård. Det räckte med att jag kom ut med mina hundar så kom den glatt springandes och jag kunde ta tag i halsbandet. Vi småpratade lite, hennes hund (som hette Silver) var bara en "liten" valp på 7 månader.
Sen kunde jag ge mig iväg på en långsväng runt Råssnäs udde!
När jag kom hem igen var det bara att hoppa in i duschen och så iväg till Ingvar och Birgitta på den traditionella söndagsmiddagen! Det blev fiskgratäng, gud så gott det var! =)
Vi stannade ett par timmar, sen åkte vi till Willys för veckohandling.
Sen har vi vart hemma resten av dagen och inte gjort någonting, helt underbart! Den första lugna stunden denna helg! Och nu är det dags för mig att gå och sova...
/Maria
Dagens promenad utspelade sig i skogarna vid Nykyrka ridklubb. Fick tag på Monica nån gång efter tolv (slöfocken sov fram till dess! :-p) och vi begav oss iväg med hundarna.
